Isas första

Sista lovliga helgen i september och uppbjuden att jaga älg med Sven i Ånnviken. En underbar mark som kantas av kalfjäll i söder och består av alldeles orörd vildmark. Två kilometer att gå in till kojan och inga vägar. Det är så här älg ska jagas. Sven är en ivrig rovviltsjägare som har skjutit både björn och lo och jag trivs alltid gott i hans sällskap. Efter en trevlig kväll i kojan går vi till kojs. Som alltid ligger man och funderar över hur det ska bli i morgon. Det är något speciellt att få ge sig ut i okända marker med bara en karta och en hund som hjälp. Samspelet mellan hund och hundförare är helt avgörande. Utan hjälp av att känna till marken så faller desto större ansvar på hunden, ska man lyckas måste hunden göra jobbet och det ligger något ursprungligt över det som tilltalar mig. Tankarna virvlar innan jag faller i sömn. Var står älgen, och hur är det med älgtillgången på den relativt karga marken. Å, visst var det så, att tiken markerade att det fanns älg, under vandringen till kojan.

Tidigt nästa morgon vaknar vi utvilade, underligt att man alltid är pigg när man ska upp och jaga, oavsett hur lite man sover.  Efter att frukostbestyren är avklarade bär det iväg. Jag, Sven och hans son Anders ska följas åt upp till kalfjällskanten. Därifrån ska vi jaga oss ner mot Ånnsjön. Anders flyter fram uppför de branta backarna och jag fascineras över att någon kan gå så fort, fast det ser ut som han smyger fram. Efter stigen syns älgspår i varierade storlek som inte ser allt för gamla ut. Att döma av hundarna så luktar det fortfarande ur dem och förväntningarna höjs.  När vi når fjällkanten möts vi av en underbar syn.  Den mörka yviga granskogen möter ett fjäll som lyser i gult och rött och alla andra färger som hör fjäll och höst till. På avstånd reser sig de spetsigare gränsfjällen mot Norge, topparna är lätt pudrade av årets första snö. Det är så vackert så man inte tror det är sant. Sven och Anders tar sin laika och viker av österut mot Järpån, själv viker jag av västerut mot Rödhögen och Grötmjölshögen. Jag fortsätter att gå med tiken i koppel ett tag till, för att inte hundarna ska komma i lag.  Vinden drar sakta från sjön och upp mot fjället, perfekta förutsättningar för löshundsjakt.

Mina andra hundar är ganska tjuriga, så med Isa hade jag bestämt mig för att ta det lugnt med skogsträning och istället träna dressyr och se till att prägla henne på mig. Men nu var hon ett och ett halvt år, och det var slutet på septemberjakten och ingen älg var fortfarande skjuten för henne. Tidigare under jakten hade hon presterat några riktigt bra ståndskall, men just som det var läge för ett avgörande så hade vinden vänt och älgen skenat. Suget efter att lyckas avsluta efter ett bra jobb kändes i hela kroppen.

Jag kopplar lös tiken som gör några glädjesprång och försvinner. Jag sätter mig ner och bara njuter av vyn. När man tittar ner känns det nästan som att flyga, luften är kristallklar och det är lätt att andas. Jag tar upp kartan och tittar lite efter en bra väg ner mot sjön. Jag bestämmer mig för att jag ska följa fjällkanten en bit ytterligare så att tiken ska få vind av ett så stort område som möjligt innan jag viker ner mot Ånnsjön. Plötsligt avbryts mina funderingar av ett välbekant ljud. Älg, älg som går och lockar. Brunsten var säkert redan igång och det här lät helt klart som en oxe som lockade. Med hjälp av kikaren på studsaren studerar jag fjällsluttningen mitt emot mig.  Å där kommer han, gående i ganska rask takt. Hela tiden lockandes. Avståndet är ungefär en dryg kilometer, men skovlarna syns väl genom kikaren trots att jag bara kan vrida upp förstoringen till 6 gånger. Jag uppskattar att han har en 15-20 pinnar, väl medveten om hur svårt det är att bedöma storleken på en älg över lite avstånd. En sak är klar, bara tiken kommer tillbaka ska jag gå så att hon passerar över oxens spår. Jag kan inte hålla mig, jag ringer till Sven och viskandes berättar att jag sitter och tittar på en vacker skoveloxe. Den ska skjutas för hund blir det snabba svaret.  Några andra planer har jag inte heller. Som hundförare är det bara älgar skjutna på ståndskall som gills. Var tusan är tiken? En snabb titt på pejlen avslöjar att hon redan är med älgen. Hon följer älgen i 8 km i timmen, på ned från fjället och ner mot skogen, men ännu inga skall.

Jag ser på pejlen att tiken nu står still ca 800 meter bort och alldeles i kalfjällsgränsen. Upptaget kommer lugnt och fint och oxen väljer att stå kvar uppe bland de glesa fjällbjörkarna. Det är lustigt, fast man bara står och väntar på tiken ska börja skälla, så kommer ett upptag alltid så plötsligt. För en stund stannar tiden och jag bara står och njuter. Jag ringer Sven och berättar att tiken nu skäller på oxen. Han säger att han hör tiken och att han stannar ett tag och lurar i fall det skulle bli gångstånd. I vanliga fall skulle jag ha tagit upp ryggsäcken och satt mig och fikat så att älgen hade fått bli alldeles lugn och trygg, men det klarar inte mina nerver den här gången. Med en ungtik som står och skäller på en uppretad skoveloxe i en fjällkant, som är så gles att det alldeles säkert skulle gå att skjuta på i alla fall 50 meters avstånd, de blev bara för mycket. Snabbt klättrar jag ner för den djupa ravinen jag har framför mig. På väg upp är det så brant att jag nästan går på alla fyra. Andningen ökar och pulsen stiger, både av spänning och av den krävande terrängen. När jag kommer upp från den brantaste stigningen har jag bara 400 meter kvar till ståndskallet, jag drar ner på farten och funderar hur jag ska närma mig ståndet. Jag bestämmer mig för att försöka smyga mig på uppifrån och följer därför fjällbjörkskanten tills jag är alldeles ovanför ståndskallet. Jag har nu mindre än hundra meter kvar och jag hör hur den irriterade oxen knäcker kvistar när den jagar efter tiken. Hundskallet riktigt känns i magen och jag både njuter och våndas. Egentligen borde jag se älgen nu, hur kan ett så stort djur inte synas, det finns ju nästan inget att gömma sig bakom. Det borde ju vara straffspark att lyckas, bättre läge än så här får man inte.

Plötsligt blir det bara tyst. En iskall klump som får mig att må illa växer i magen, alla ni som har hund, ni vet vad jag menar. Vad var det som hände? Vinden låg ju perfekt i ansiktet. Plötsligt hör jag tiken några hundra meter längre ner. De rör sig i sakta gångstånd som stannar upp och blir fast, en knapp kilometer ner. Kanske anade älgen något, kanske kändes det helt enkelt inte rätt, att stå kvar i så oskyddad terräng. I ganska snabbt tempo närmar jag mig ståndet, när jag är inne på ett par hundra meters håll börjar jag smyga på allvar. Mossan är mjuk och tyst och det är enkelt att smyga. Steg för steg närmar jag mig sakta ståndskallet. Yviga granar skymmer sikten, men det är inte allt för tätt. Jag smyger mig upp på en liten karg stenkulle bara 30 meter ifrån ståndskallet.  Tiken skallar för fullt och det knakar och brakar när oxen gör det ena utfallet efter det andra. Framför mig har jag en liten smal gata så att jag ser en 50 meter och älgen står alldeles innan för den kanten. Om han bara rörde sig fem steg så skulle jag ha skottillfälle på honom. Plötsligt en rörelse bland granarna.  Mulen blir synlig och så hela det vackra huvudet. Korset glider på plats mot halsen, men plötsligt kastar sig älgen om och gör en tjurrusning mot tiken och försvinner. Känslan inom mig då, får väl närmast likna med ren skräck. Jag var helt övertygad om att han fått vind av mig, å då skulle den här leken vara över för idag. Illamåendet avtar snabbt när jag hör hur tiken fortsätter skällandet alldeles innanför granskogskanten och jag förstår att jag inte är upptäckt. En ny kort rusning och tiken hoppar in och ställer sig och skäller mitt i skjutgatan. Normalt sett skulle jag här ta en kontakt och visa tiken att jag är här, men jag törs inte. Varje förändring i tikens beteende kan få en sådan här älg att bli misstänksam. Återigen frigör sig mulen, huvudet, halsen och bogen. Den här gången tar jag det säkra före det osäkra. Korset stannar där hals möter bog, fingret kröks i en bestämd rörelse. En dov smäll från min ljuddämparförsedda Remington 700 ltr blandas med det snärtigare ljudet av kulan som slår in i älgen. Oxen faller mitt i steget. Glädjestrålande rusar jag fram och berömmer tiken som redan står och drar i älgen. Jag beundrar den vackra älgen och tänker på vilken otroligt spännande första älg det blev. Jag ringer Sven, men hinner inte säga något förrän jag hör hans glada Grattis. Han hade suttit på avstånd och lyssnat hela tiden.

När jag tagit ur älgen, sätter jag mig på ryggsäcken och fikar. Tiken ligger ihoprullad vid mina fötter, nöjd över dagens strapatser. Det är fortfarande tidigt på förmiddagen, så jag beslutar mig för att gå ner till kojan och byta hund, man ska jaga medans det är ljust, dra fram älg det kan man göra sen.