Isas trettionde älg

Det frusna gruset knastrar illavarslande under däcken när jag parkerar bilen. Himlen är blygrå och molnen rör sig sakta från norr till söder. Jag öppnar baggeluckan och trär pejlhalsbandet på Isa. Tiken hoppar glatt ur bagaget, nu vet hon vad det är frågan om. Med spänstiga steg försvinner hon upp efter den lilla stickaren. Jag letar fram gevär och ryggsäck och börjar sakta röra mig bort från bilen. Inte ett sus från träden och jag smyger fram, fot för fot som om jag var på väg in på ett ståndskall. Efter hundra meter sätter jag mig ner och slår ett öga på pejlen. Det är ju egentligen helt sjukt vilken koll man har på hundarna nu för tiden, man vet var de är, hur snabbt de springer, i vilken riktning och hur tätt de skäller. Isa har nu nått slutet på stickaren och jag ser hur hon viker av i nordöstlig riktning. På mönstret av hur hon springer anar jag att hon spårar något, farten är fortfarande hög, men hon krokar än hit, än dit. Jag tar fram termosen, det är alltid gott med något varmt på morgonen. Ny blick på pejlen, skit nu är hon inte ens kvar på marken. Isa har fortsatt spårandet i nordöstlig riktning och då är det inte mer än två km till linjen. Jag hade ju planerat att vi skulle vika mot nordväst och in i marken. Fram med termosen igen. Bättre att inte titta på pejlen igen, då finns ju hoppet kvar.

Jag började hoppas att det var en bättre oxe, som isa spårade. Hon är tre år nu och har utvecklat en fantastisk förkärlek till oxar. Ju större de är, desto mer tid lägger hon på att försöka hitta dem. Jag tror att de beror på att jag hade turen att få skjuta några fina oxar för henne under injagningen och att stora oxar luktar mer än andra älgar.

Snabb blick på pejlen, över fyra km bort nu, men riktningen är i alla fall rätt, hon spårar nu i västlig ritning. Jag ser på pejlen hur hon närmar sig linjen, farten sjunker från 15 till fem km i timmen och jag gissar att hon kommit på färska morgonspår eller fått vind av älgen. Äntligen inne på marken, nu går det riktigt sakta, jag ser hur tiken stannar och en halvminut senare hör jag hur tiken börjar skälla. Snabb blick på pejlen, 2,5 km bort och ett berg i mellan, idag hörs det bra. Ståndskallet verkar stå kvar på upptaget.

På med ryggsäcken och geväret, jag går med lugna steg. Ju längre hon får skälla desto dummare blir älgen. I skogen går det hyfsat att smyga, men myrarna varken bär eller brister och det låter något förfärligt när man passerar dem. Med en km kvar kommer jag in på ett unghygge som är gräsbevuxet. Den lilla snön som föll igår har smällt och fryst så att grässtråna sitter ihop som överkokt spaghetti. Det krasar och pinglar hur jag än smyger. Sexhundrameter kvar och plötsligt tycker jag att hundskallet hörs onödigt nära. Jag sätter mig ner på en stubbe och tar fram termosen. Jag inser att det inte blir så lätt att skjuta idag, älgen står i mitt i ett gammelhygge och marken är vattensjuk och frusen, men vad gör väl det. Att sitta och lyssna på en hund som jobbar, i ett riktigt lugnt väder där minsta ljud hörs, det är underbart.

Plötsligt hörs det som man slår en gammal Volvo genom slyet. Det skrapar och så blir det ett slags resonans ljud ifrån skovlarna som är svårt att härma. Jag har hört älghorn mot ris förr, men det här ljudet är kraftigare än jag hört tidigare. Oxen är tydligen riktig förbannad på tiken, för attackerna avlöser varandra med jämna mellanrum. Nog är det väl typiskt att när man äntligen får chansen att smyga mot ett så underbart ljud, så ska det vara så bedrövliga förutsättningar. Jag tackar min lyckliga stjärna för att jag tog mina mjuka sommarstövlar, fast det var minusgrader. Idag kommer jag att behöva ta till alla knep jag kan, för att ta mig i skotthåll. Jag lämnar ryggsäcken och jackan, de skrapar alldeles för mycket. Ull och fleece är överlägset när man ska smyga. Jag viker in i havet av snår, men hur jag än smyger, så hör jag mina egna steg. Frusna björklöv är väl det värsta som finns, de är ju omöjliga att kliva ljudlöst på. Nya attacker och skrapljud från skovlarna när oxen vrider på huvudet i riset, ger inget utrymme för att tappa koncentrationen, det bara måste gå. Jag håller höjd mot bergkanten för att försöka komma in på ståndet uppifrån, vinden är omärklig, men molnen rör sig sakta från norr. Rätt ovanför älgen avlöses björkslyet av en granplantering som är så tät att jag inte brukar vilja gå där. Men allt är bättre än frusna björklöv. Viker man undan en kvist i taget för hand, så kan man ta sig fram hyfsat ljudlöst i planteringen. Tiken har skällt ett par timmar nu, och jag har hundra meter kvar till ståndskallet, men nu tar granplanteringen slut. Björkriset är glesare att gå i, men löven är allt annat än tysta. En fot fram, ner med tån först, sakta ner med resten av foten och sedan vänta. Att älgen hör mig det är jag helt övertygad om, men väntar man nog länge mellan varje steg är det som att de hinner glömma. Hundskallet är nu så nära att man känner trycket på kroppen av skallet. Ingen tvekan om att tiken vet att jag är här, hon har nu ökat på skalltätheten till närmare hundra skall i minuten. Jag tittar genom riset, men ser varken hund eller älg, jag måste fram lite till. Det första jag ser är svansen på tiken. Jag står alldeles still och spanar efter älgen. Men, det där, är det väl ändå än älg, gud vilken skovel, eller är det solen gör att det blänker av pälsen.  I samma ögonblick kommer nästa attack mot tiken, oxen är verkligen på ett uselt humör. Tiken dansar enkelt undan och oxen är plötslig bara tjugo meter bort. Han står vänd rätt emot mig alldeles stilla, korset ligger där bröstet borde vara, men det är alldeles för risigt att skjuta och jag ser inte tiken längre. Så här nära en älg ska man inte vara särskilt länge, det vet jag, förr eller senare kommer vitringen att leta sig fram. Bössan ligger mot axeln, jag törs inte röra mig en millimeter, det känns som han tittar på mig, eller är det på tiken som dansar förfullt någonstans mitt emellan oss. Tiden kryper fram och mjölksyran börjar komma smygande, så här kan jag inte stå länge till. När tiken blir synlig snett till vänster framför mig vrider oxen på huvudet. Det är allt jag behöver. Huvudskott är inte kul, men med hela Kroppen som kulfång så borde det gå. Oxen tvärkastar i skottet och drygt hundra meter bort blir det förnyat ståndskall. Jag smyger fram till skottplatsen och hittar lite blod. Nu blir jag lite konfunderad, jag hade ju hoppas att han skulle rasa rätt ner, men så bra hade inte skottet tagit. Plötsligt hör jag hur oxen på nytt attackerar tiken. Inga bra tecken, vid där här laget borde ju krafterna börjat sina om kulan letat sig in.

Jag väljer att smyga därifrån. Jag går tillbaka till linjen och sätter mig och väntar. Älgen har nu klivit in i gammelskogen och det gör chanserna betydligt större. Jag låter tiken skälla fast älgen ordentligt en gång till och sedan börjar jag ansmygningen. Mossan i skogen är tyst och mjuk och det är enkelt att ta sig fram ljudlöst. Älgen står i en glänta uppe på en punkthöjd, men gläntan är omgiven av täta granar. Jag uppskattar att jag har 30 meter kvar då jag tydligt ser siluetten av oxen när han rör på hornen. Han ser enorm ut och jag inser att jag missbedömde avståndet. Älgen är nog max femton meter bort. Det är en häftig syn att se en riktigt stor älg vrida på huvudet, så smidigt och så lätt, men ändå så stor. Så fort jag ser var tiken är skjuter jag ett skott rätt mot bogen på oxen. Ingen reaktion alls. Nu är jag så nära att jag inte ens törs repetera in en ny patron. Ljudet från en studsare händer det att älgarna inte fattar vad det är, men metallskrammel brukar de inte tycka om. Kulan måste ju bara ha gått fram. Oxen gör en ny attack mot tiken och då smyger jag in en ny patron i loppet. Jag chansar och tar några steg åt höger och får rent håll på oxen. Vilken syn mitt på den lilla kullen står han, blicken stadigt fäst på tiken. Huvudet lätt nerböjt som om han var redo att gå till anfall. När tredje skottet går andas jag ut, jag vet att det sitter. Oxen gör en rusning, vänder och kommer tillbaka, men fastnar mot en liten björk. Hans sista krafter är slut och han segnar sakta ner mot marken. Först bakändan och sist hornen som greppar tag i björken som ett sista försök att hålla balansen.  Tiken är överlycklig och börjar genast slita och dra i älgen. Jag visslar på henna och hon kommer springande för att få beröm och för att få tjusas lite. Nöjt rullar hon ihop sig bakom älgen.

 Han är verkligen vacker, ett grovt bogparti, med en ännu grövre hals. Jag räknar till tjugoen taggar. Skovlarna är höga och breda, lätt pudrade av nysnö som fastnat.  Spännvidden på 120 cm är större än på någon av de älgar jag skjutit tidigare.

Jag står där, full av beundran och respekt för dessa magnifika djur. Så vackra och stolta. Första skottet hade gått rakt igenom huvudet, men vinklat på skelettet och gått ut på andra sidan nedanför ögat. De andra två satt där de skulle. Hur kan han stå på benen efter en sån smäll? Aldrig tvekade han att ge upp kampen mot den efterhängsamma hunden. Isas trettionde älg, det kommer att bli en dag att minnas tillbaka till, när man inte orkar få stövlarna på fötterna längre utan får stanna hemma när löven gulnar

Jag ringer efter Rikard som är ute med sin unghund Cola och efter Sigurd som kommer upp med fyrhjulingen. Tillsammans lastar vi älgen. Efter några korvar runt elden börjar vi färden hemåt.